vilja.
Jag gör stora rörelser med mina händer.
Ljudar ord med mina läppar.
Jag känner beröring och jag hör hur viskningarna
går genom mitt öra direkt till mitt hjärta.
Jag kan beskriva - detaljerat - in i minsta betydelsebärande bokstav - vad som sades.
Vad som gjordes.
Jag minns hur vi satt.
Hur nervös jag blev av dina ord - även om jag inte anade det minsta.
Jag hör vågorna och trafiken som ekar precis bakom oss.
Jag känner lukten av salt, jag känner doften av dig.
Jag blev irriterad för att du inte ville låta mig hämta kameran
och du blev irriterad för att jag inte kunde sätta mig och vara tyst.
Stäng dina ögon, blunda tills jag säger till.
Jag kommer i håg att jag inte visste vad jag skulle göra.
Jag låtsades att jag blundade, men egentligen så gjorde jag inte det.
Jag smygkikade - jag tittade inte, inte på riktigt.
Jag trodde jag skulle få en rosa prinsessklubba eller något i den stilen.
Jag insåg ganska snabbt att jag hade fel.
Du hade planerat allt in i minsta detalj
- precis så som jag gjorde i natt
- fast jag beskrev händelsen, den som redan varit.
Du ville att jag skulle bli din prinsessa och du skulle bli min prins.
Nu börjar jag fundera på om alla dessa tecken
som uppstår överallt och ingenstans
- betyder någonting.
Den dagen vet jag att jag följde mitt hjärta.
Jag ville vara med dig.
Den dagen då jag valde att gå min väg
vet jag att jag följde mitt hjärta.
Saker och ting förändras.
Frågan är om jag verkligen låter det vara så.
Att jag har sparat saker - är det ett tecken på att jag fortfarande är där.
Att jag slänger en sak någon gång ibland istället för allt på en gång -
är det ett tecken på att jag vill ha det som var - kvar.
Jag lär mig fortfarande av det här - varje dag.
Jag gjorde mitt val - många andra - men det var mitt val.
Drömmar är drömmar.
Och nu säger jag det - för sista gången.
De bygger på sånt som varit.
Sånt som är avslutat.
Ingenting annat.
Punkt. Slut.
God bless
S a r a h
