icec - It´s all about love babylove.

Eftersom att jag ofta mobilbloggar nuförtiden blir mina inlägg något ytliga.
Jag är en tänkande människa som analyserar saker allt för mycket - allt för ofta.
Vaknade upp i morse i panik då jag insåg att klockan var halv 10.
Vafan! Jag börjar ju jobba klockan 8.
Insåg dock rätt fort att jag har sportlov vilket gav mig rätten att faktiskt sova ut.
Lovely.

Just nu är jag inne i en fas i livet där jag älskar lite för mycket.
Inte älskar i verbets form utan rent själsligt.
Att älska väcker en hel del tankar och funderingar.

Varför säger man egentligen att man saknar en person?
Jag kommer på mig själv väldigt ofta då jag säger och skickar sms
till mina nära och kära och talar om hur mycket jag saknar de.
Alla mina nära och kära befinner sig inom ett område på högst 30 mil.
Jag kan träffa de om jag vill och om jag engagerade mig lite mer.
Jag gör valet (inte alltid dock) att berätta hur mycket jag saknar de
istället för att träffa de och visa min uppskattning.
Varför?
"Jag saknar dig"
Vad betyder egentligen de här orden? 
Varför finns de överhuvudtaget?

Varför säger man till en person att man saknar den när man
istället kan handla och se till att göra slag i saken och träffa personen.

Jag ska fortsätta fundera på om det här är ord som tillslut kommer hamna
under min "ord-som-inte-har-en-mening-lista".


Jag har även överanalyserat min förmåga att ständigt vara under utveckling.
Varför söker jag alltid efter förändringar?
Jag har lärt mig att vara nöjd, men jag har inte lärt mig att det kan vara någonting absolut.
Vissa människor nöjer sig med att bara vara.
Varför kan inte jag vara en av de.
Varför kan jag inte bara nöja mig även om jag inte är nöjd.
Varför kan jag inte tänka positivt "Nu har jag det här, det här och det här" och jag känner mig tillfreds med det.
Jag måste alltid tänka att det finns något bättre, något större, något mer givande. 
Att ständigt vilja utvecklas ser jag inte som något negativt.
Det negativa kommer dock då det är svårt att känna att man någongång uppnått något.
I min värld finns det inga ramar.
I min värld finns det inget absolut.
I min värld finns det inget slut.

Mina tankar om "min värld" för med sig ett själviskt förhållningssätt.
Jag vet vad jag vill ha - får jag inte det så vill jag ha det ännu mer - på mina grunder.
Min pappa sa en gång att jag är en så stark person att han inte trodde 
att en partner i ett förhållande med mig skulle ha någonting att säga till om.
Oberoende av vad saken gäller. 
Jag gapskrattade när han sa det.
Nu i efterhand kanske det inte är lika kul.
Jag är stark - men jag är väl förhandlingsbar? 
Jag älskar konflikter, kontraster, motsatser - allt som står i förhållande till något annat.
Samtidigt är jag livrädd - privat - känslomässigt. 
Jag har en roll jag ibland älskar att leva i.
Där jag är okontrollerbar, självsäker - bombsäker på vem jag är.
Under ytan är verkligheten dock inte lika självklar.
Jag är en sökande själ - ständigt på jakt.
Jag har ingen anning om vem jag är - eller vem jag vill vara.
Jag vet vad jag vill - jag vet ingenting. 

Alla människor har sina egna referensramar.
Efter de bygger vi upp våra förväntningar på livet.
Vi bygger upp fasader mot sådant vi vet kan såra oss. 
Vi vill alla vara vinnare i våra egna liv.
Vi vill alla spela huvudrollen i våra självbiografier.
Vi vill alla tro att vi själva vet - vad som är bäst för oss själva.
Vi vill.


 


Att bilda familj, skaffa barn, köpa hund, åka volvo och sånt trams faller inte inom mina referensramar just nu.
Så länge jag inte känner en absolut lycka kommer detta TROLIGEN inte att hända.
Mina referensramar talar just nu om för mig att den värld vi befinner oss i är tuff.
Den är något utöver det humana, det människan faktiskt kan hantera.
Därför söker jag mitt liv - min lycka i helt andra saker.
Detta kan vara tillfälligt - detta kan vara konstant.
Min rädsla är min styrka och bara Gud kan veta hur det slutar.

Överallt talas det om barn.
Jag jobbar med de.
Jag ser de varje dag.
De finns i min närhet.
Tankarna finns bland mina nära och kära.
När det handlar om barn hamnar jag ofta i ett paragraf 22 läge.
Jag är självisk för att jag inte vill ha barn - Jag är självisk för att jag vill ha barn. 
Jag vill inte ha barn grundar sig i tanken på att medvetet sätta ett liv till världen när jag själv vet hur svårt det är att ta sig genom det livet har att erbjuda. Jag vill vara säker på att MITT barn kommer att ha föräldrar som står vid sin sida vad som än händer. Jag vill vara säker på att jag har vad som krävs för att ge ett liv allt det behöver för att klara sig. Jag vill vara säker på att jag kan ta mitt ansvar. Kontrollfreak som jag är vill jag även vara säker på att pappan till barnet kommer vara där, på samma sätt som jag. Att kunna lita på en människa till 100 procent är alltid svårt. Det är handlingarna nu som visar vägen i framtiden. Jag är självisk för att jag är feg. JAG tänker på mig själv och på vad jag inte vågar. Det här bottnar säkert i min osäkerhet och min uppfattning om det perfekta livet. Jag vill ha barn för att se hur en individ växer och blir sig själv. Jag vill ha barn för att älska och bli älskad. Jag vill ha barn för att kunna glädjas av alla de utvecklingar som kommer med barn. Jag vill ha barn för att jag älskar barn och för att de är de mest fantastiska individer som spelar på vår planet. Så ärliga, så raka och så mänskligt genuina. Jag vill ha barn - ett kärlekbarn - för att se mina gener spridas vidare. Jag vill dela Guds finaste gåva till kärleken med en man som har kapacitet att vara världens bästa pappa.
Jag vill dela livet med de jag älskar. 
Barn är livet - vare sig de är mina egna eller andras.

Jag vet varför jag är kritisk. Jag vet vad mina föreställningar bottnar sig i. 
Jag är känslomässigt engagerad i barn i min vardag.
Jag har sett lycka och jag har sett missär.
Att vara förälder innebär ett stort ansvar.
Jag vet att det är ansvaret som skrämmer mig.
Jag kan lyckas - jag kan misslyckas.
Jag är en av de som inte tror att mitt liv 
styrs av min uppväxt. Min uppväxt har självklart påverkat mig
men det betyder inte att den har gjort mig till den jag är idag.
Min uppväxt har bara gett mig grunderna.
Mycket har hänt på vägen i takt med samhällets förändringar och mitt eget sökande efter meningen med livet.
Min familj har alltid gett mig förutsättningar till mitt sökande
Alla människor har olika förutsättningar - det är viktigt att komma ihåg. 

Our strength grows out of our weaknesses.


Jag är en feg människa.
Jag är rädd att misslyckas.
Samtidigt vet jag att de flesta vägarna till att lyckas går genom misslyckanden.