Vila i frid..
När man var liten sprang man runt barfota i sanden. Det största problemet man hade var att man ibland hade tråkigt. Man blev äldre, hängde runt med kompisar, hittade på rackartyg, skolan sög. När livet var som värst var man skoltrött och längtade efter nästkommande lov. Man var uttråkad.
Sen blev jag vuxen. Problemen blev kanske färre, rackartygen låg på lägre nivå. Nu känner jag att jag är stor. Så pass stor att livet ibland sprutar mig med kallt vatten, över ansiktet, över mitt hjärta.
Ibland kan jag förstå, ibland inte. Just nu kan jag inte. En ängel har lämnat oss. Jihad, som spred så mycket glädje och så mycket energi. Alltid hade du något att säga och tycka. Du ville många gånger visa vägen, visa vad som är rätt. Du levde ditt liv i så mycket action och så mycket fart. Jag kan inte förstå hur en sådan ung människa var klar här hos oss? Jag antar och inbillar mig att du behövdes, behövdes där på andra sidan. Du kommer alltid att få mig och alla andra att minnas, minnas att det är kickarna i livet som får en att komma framåt. Vila i frid! Du är och kommer alltid att vara saknad.
Till min moster som ligger nedsövd efter en hjärnblödning i Uppsala håller jag fortfarande hoppet uppe. Jag vet att du fixar det här. Om någon är stark så är det du. Jag väntar bara på att du ska vakna, vi har massor att prata om. Jag älskar dig!
det är så sorgligt :( försöker tänka att han fortsätter sprida glädje och stoja runt där på andra sidan. Kanske att någon speciell själ behövde honom där? Jag vet inte men det måste finnas någon anledning till varför han var tvungen att lämna jordelivet så tidigt.
Vad tråkigt att höra om din moster! Jag lovat att hålla tummarna hårt för att hon vaknar snarast! <3 älskar dig vännen!
Glömde nog skriva att det var från mig. Louise
