Att acceptera sanningen.
Jag fick en panikångestattack. Åkte in på sjukhus. Läkaren konstaterade stress, utbrändhet.
För mig har det här varit en jobbig resa, och det är det fortfarande. Jag jobbar hårt med mig själv varje dag. Att "gå in i väggen" var inte ett begrepp i mitt ordförråd. Hur är det möjligt. Idag förstår jag att det är alldeles för lätt. Alla känslor jag upplever idag har jag brottats med det senaste året, problemet är bara att jag inte känt efter innan jag sprang rakt in. Hade jag fattat, hade jag tänkt till hade jag antagligen hunnit bromsa det innan, men det är inte lätt att uppfatta varningarna i signalerna om man inte vet vad som händer.
Jag har aldrig varit rädd för döden. Men då, när jag på riktigt trodde att jag skulle dö, var jag livrädd. Jag förvånas över hur människan är uppbyggd, hur vi är konstruerade. Hur vi kan tänka, hur vi kan känna, både på gott och ont. Jag har alltid varit rädd för att bli sjuk, idag har jag i mina tankar haft alla sjukdomar man kan tänka sig. Detta för att det är lättare att ha något att skylla på istället för att ta tag i livet och mina egna känslor. Jag ska inte säga att mina tankar på att något ska drabba mig är borta, det är de långt ifrån, men jag har jobbat med hur jag ska hantera tankarna när de kommer.
När trycket över bröstet kommer, när hjärtat slår dubbelslag är det viktigt att stanna upp, känna efter och tänka till. Vad är det som gör att jag blir stressad? Jag blir stressad i helt vanliga situationer, när jag står på Ica, när jag går ned med tvätten.. Detta är ett tecken på att mitt liv allt för länge har gått på autopilot.
Känslomässigt har jag alltid varit en "stark" person. Jag har tagit mig igenom mina kriser genom att förtränga dem och bara köra på. Idag skulle jag inte kalla det beteendet för starkt, utan snarare ignorant. Man måste bearbeta saker för att kunna släppa och gå vidare, annars bubblar allt upp på samma gång. Jag trodde aldrig att jag skulle ligga på botten, jag trodde aldrig att jag skulle känna mig så svag.
Idag är jag glad att detta hände, annars hade jag aldrig stannat upp. Även om jag har en inre konflikt med mig själv dagligen så är jag säker på att jag en dag kommer att kunna gå ur det här och känna mig själv och mina känslor med genuin styrka.
Mitt tips till er alla där ute. Stanna upp i din vardag. Känn efter och ta dina känslor på allvar. De är viktiga. Du är viktigast i ditt liv.
Fy så läskigt vännen! Hoppas verkligen du mår bättre nu! Ta hand om dig och jag kan komma och sällskapa när som om du skulle behöva det! Är ju helledig så bara att du hör av dig <3 love u
Hej vännen!
Tack för att du delar med dig. Jag läser gärna mer och igen. Många kramar! Love u
